Torsdag den 13 september

Ramadan pågår utanför mitt fönster. Den kommer att pågå i en månad och så ska det vara. När jag går in i Rinkeby centrum tjattrar män överallt. I fruktstånden plockar hungriga grönsaker och frukt. De lägger sina varor i röda plastkorgar. När jag går till centrum står bilar med registreringsskyltar från Storbritannien parkerade på vissa gator. Jag ser dessa registreringsskyltar ganska ofta.

Jag har fått jobb. Jag har fått ett vikariat för Öppna hemtjänsten i Vällingby och dess serviceteam. Vikariatet sträcker sig till årsskiftet men kan förlängas. Fördelen med vikariatet är att det börjar åtta på morgonen och slutar fyra på eftermiddagen. Jag är ledig helger. Nackdelen är den snäva tiden. På kvällen kommer jag att sitta och skriva. Men, jag har en son som vill låna datorn och chatta med sina vänner och de brudar han stöter på. Hur ska jag då få tid och ro att skriva böcker?

Innan jag kommer in i jobbrytmen har jag tagit en paus från skrivandet. Istället gör jag något som jag borde ha gjort för flera år sedan. Jag repeterar grammatik och satslära. En god vän till mig har sagt "Du kan berätta men din grammatik har brister". Så istället för att skriva utan att ha något att skriva så tränar jag grammatik och gestaltning. Jag tränar språket inte bara för att träna det utan för att hitta lusten att berätta igen. Risken är att jag annars bara sitter och dumchattar och surfar runt på sidor jag inte borde vara på. Att sitta och chatta till ingen nytta är att kasta bort min tid. Jag har varit ute på nätet sedan chattat sedan 2000. Jag är så less på det och det ger mig inget längre. Bättre att gå ut i nöjeslivet ta en öl och träffa intressanta människor istället, gå på hockey eller vad som helst. Främst har jag vänner i Stockholm som jag vill träffa istället för att hänga framför datorn.

Igår lånade jag fem böcker på Rinkeby bibliotek. Två av dem var av Charles Bukowski. Jag vill skriva som honom med mitt språk. Skriva lika naturligt enkelt och ärligt som den författaren och inget annat. Men när jag sitter och skriver så dyker censurmannen i mig upp och tar bort det som egentligen är ärligt och som får min text att lyfta. Vad har jag egentligen att vara rädd för? Ju ärligare jag är desto bättre blir det…
Nu vill jag bara finna ro i tillvaron och inse hur livet ser ut. Jag vill hitta glädjen att berätta och därför tar jag det
lugnt de kommande månaderna. För jag vet att jag har minst två romaner i mig!

Tag väl hand om er!
/Peter